Bitar ur en uppväxt
Det mal i min hjärna om och om igen. Jag vet inte längre om ni har rätt eller fel. Är det ni säger sanning eller lögn? Jag vill inte höra idag. Jag vill inte stå här i ett hörn upptryckt, igen. ”Fattar du att du är så ful att ingen skulle vilja röra vid dig?” ”Du är så jävla konstig” ”Jävla tönt”, ”Du är så fel”. Är jag fel? Jag vill så gärna få vara med. Kan jag inte få leka med er på rasten?
Jag ska försöka vara som ni, men jag vet inte riktigt vad det är, jag vet vad det är jag gör som är så fel. Hur är man som ni? Era glåpord fortsätter hagla över mig, väggarna i hörnet där jag står tycks komma närmare och det enda jag vet är att jag måste slå mig ut innan jag krossas i hörnet. Jag sprakar förtvivlat i luften medan ni skrattande hoppar undan. Jag sparkar så hårt och så fort jag kan. Jag vill inte göra någon illa, jag vill bara komma loss.
Så träffar en känga ett lår. Killen viker sig dubbel, jag ser smärtan glittra till i hans ögon. Medan ni skriker hur dum i huvudet jag är och att jag är helt galen, springer jag bortåt över skolgården. Bort till dungen där vi inte får vara. Jag klättrar upp i ett träd, ser er återuppta bollspelandet. Jag ristar era namn i trädet medan jag tänker på hur mycket jag hatar er. Medan jag tänker att jag inte orkar bära allt detta fel jag tydligen är.
Vi ska flytta, jag ska äntligen få en chans att börja om. Jag är 14 år och jag längtar efter vänner. Någon att skvallra med, någon att dela alla mina tankar med. Första dagen i skolan går allt bra. Flera pratar med mig, är intresserade av vem jag är. Det går bra i flera dagar och jag vågar sakta hoppas att det kanske ska gå. Men så kom den där dagen. Han skulle bara skoja, jaga mig lite på kul sådär. Kanske tyckte han att jag var söt.
Men plötsligt kom paniken. Jag kände mig trängd. Stålhättan träffade honom på smalbenet. Det förändrade allt, de vände sig mot mig. Anklagande, med en blick av avsmak. Man får inte göra så. Jag hade inte orden att förklara varför, att det inte var meningen. Att mitt tidigare helvete hade satt sina spår, att jag reagerade så instinktivt för att skydda mig. Om jag hade kunnat förklara, hade de förstått då? Jag vet inte. Men åter stod utanförskapet för dörren och jag tänkte för mycket.
Under de följande åren skulle jag sakta förändras. Ångesten, depressionerna, sömnsvårigheterna, rastlösheten, paniken, allt det skulle växa. De skulle ta över mer och mer av mitt liv. Trots att jag under gymnasiet fick två vänner som finns kvar än idag. Trots att jag skulle få fler vänner, utbilda mig, jobba. Jag kände mig aldrig hel, alltid var det någon egenskap jag saknade.
Nu är jag 26 år, jag har fått diagnoserna ADHD, Aspergers syndrom, dystymi, social fobi, generell ångest och sömnstörningar. Jag har fått ord på många bitar av min person. Jag börjar se att jag inte är ensam, att det finns fler som jag. Kanske låg det något i att de sa att jag var fel, men med mera kunskap hos de vuxna och mig hade det kanske inte behövt bli det helvete det var. Om jag haft orden på den tiden då hade jag kanske kunnat förklara och mötts av mer respekt och förståelse.