Skolgången

Vi märkte tidigt att vår dotter var ett speciellt barn, faktiskt redan när hon var några månader gammal. Både dagis och senare skolan var problemfyllda. Ingen förstod riktigt varför en begåvad flicka från ett normalordentligt hem hade problem i skolan, och vi fick trassla oss fram bäst vi kunde. Vi hade BUP-kontakt i olika omgångar. Skolan ringde när de hade problem för att vi skulle lösa dem på hemmaplan. Vår dotter var ofta trött, och hon led ofta av huvudvärk och illamående. I perioder ville hon inte gå till skolan, men vi fick alltid iväg henne.

Under höstterminen i åttan blev problemen akuta. Hon började gå ifrån lektioner och när det skulle sättas betyg blev lärarna mer uppmärksamma på hur lite hon faktiskt fick gjort i skolan. Själv kände hon antagligen också pressen mer och eftersom hon inte kunde leva upp till de krav som ställdes på henne reagerade hon med att dra sig undan.

Jag är själv matte/nolärare för åk 7-9, och har under årens lopp mött en del elever med ADHD. Från början var det mest pojkar, men det här året fick jag en begåvad flicka i en av mina klasser som har ADHD. Jag minns när vi från skolan fick överföringen från utredningen och hur jag insåg att deras beskrivning lika gärna kunde ha gällt min dotter. Det kändes som att få en uppenbarelse. Jag började läsa allt jag hittade om flickor med ADHD, och blev alltmer säker på min sak.

Min dotters skolproblem blev nu så akuta att jag och min man blev kallade till skolan. Vi lyssnade på lärarnas beskrivning av problemen, och vi sade vad vi trodde. Samtidigt krävde vi åtgärder av skolan, för att stötta henne så att hon skulle klara av skolan. Vi möttes av ett kompakt misstroende. Den enda som trodde på oss var hennes mentor, men skolledning och övriga lärare var övertygade om att hon led av en tonårsdepression och att vi ställde för höga krav på henne när vi begärde att hon skulle klara skolan. Vi ansåg att skolan var det största problemet och att hon skulle klara den mycket bättre om hon fick lite stöd. Efter 15 år som lärare är jag dessutom djupt övertygad om vikten av att klara skolan. Den som klarar skolan har ett problem mindre, den som inte klarar skolan har ett problem mer. Att inte klara skolan sänker självförtroendet, att klara den stärker det.

Vi ville ha:
1. Extra skolböcker hemma så att vi kunde hjälpa henne med skolarbetet. Hon kom aldrig ihåg att ta med sig böcker hem.
2. Information via mail från skolan om arbetsområden, prov och läxor eftersom hon aldrig höll reda på det. 3. Remiss till utredning om eventuell ADHD.

Dessa enkla krav visade sig vara oerhört svåra för skolan att uppfylla, kanske för att de inte trodde att det var adekvata åtgärder. Vi hade mailkontakt med mängder av lärare, sporadiskt. Vi fick tjata oss till extra läroböcker, ibland fick vi besked om att det inte gick för att böckerna var slut. Då frågade vi om de hade kopiator på skolan, för det dög bra med kopior. Vi tog i det här läget kontakt med BUP, där vi träffade en psykolog, som stödde oss. Hon drev på skolan att de skulle genomföra de åtgärder vi begärde, samt att skolläkaren skulle skicka en remiss för utredning.

Skolans psykolog gjorde ett VISC-test som visade att vår dotter är en välbegåvad flicka på alla områden utom koncentration, samt att hon hade en mycket låg självkänsla. Det enda område som hon trivdes någorlunda med i sitt liv var familjen. På en elevvårdskonferens strax före jul skulle det beslutas om en ev. vidare utredning. Vi fick inför denna stora grupp människor ta emot öppen kritik från rektorn för att vi ställde för höga krav på vår dotter, och psykologen berättade då för första gången att vår dotter mådde så dåligt att det förelåg risk för självmordsförsök. Då gungade marken under mig, och det svartnade för mina ögon ett kort ögonblick. Både jag och min man övervägde att kritisera psykologen för att vi fick den informationen på det sättet, men eftersom psykologen var på vår sida valde vi att tiga. Vi hade inte råd att komma på kant med någon av våra få allierade i vad vi upplevde som ett krig.

Jag kommer heller aldrig att glömma den förnedring vi upplevde när skolläkaren inför oss och hela konferensen övervägde om vart hon skulle skicka remissen, till BUP eller till Basteamet (de som gör utredningarna i norra Stockholms län). Både jag och min man kände oss så utelämnade till skolans godtycke. Vi bedyrade att vi redan hade kontakt med BUP och att de tyckte att vår dotter borde utredas av Basteamet. Till slut beslutade hon som vi önskade. Rektorn påpekade dock samma sak som hon alltid sade, att det inte är nödvändigt med någon utredning för att få den hjälp man behöver i skolan.

När skolan skulle börja igen efter höstlovet fick min dotter svårt att komma iväg på egen hand. Från mitt jobb kände jag igen tecknen på en blivande hemmasittare och insåg att det gällde att sätta till alla klutar för att stötta vår dotter genom denna kris. Jag gick ner i arbetstid, och hemma upprättade vi en rutin för mornarna. Jag och min dotter åt frukost tillsammans framför TV4:s morgon-tv, eftersom min dotter är mycket omvärldsintresserad. Sedan gjorde vi oss i ordning och jag körde henne till skolan för att hon skulle slippa ta bussen och stannade tills jag hade sett henne gå in genom porten. Hon kämpade otroligt tappert under denna tid, för det var tungt för henne. Hon kämpade mot ångest när hon gick upp, när hon klädde på sig, i bilen på väg till skolan och när hon med slokande skuldror gick de sista tunga stegen mot skolporten. Fast hon är rätt lång såg hon så liten ut. Själv var jag alldeles utmattad redan innan jag var på min egen skola, men det var värt det, för jag vet hur viktigt det är att upprätthålla skolgången. Vi informerade skolan om allt detta, men fick inget stöd utöver det haltande stöd vi hade sedan tidigare.

Det värsta var den misstro vi ständigt blev bemötta med. Den biträdande rektorn visade sin totala okunnighet om ADHD, när hon beskrev hur vår dotter betedde sig på en engelsklektion hon hade med klassen: ”Jag tror inte att det är ADHD. Det är precis som att hon inte vill. När jag satte mig hos henne och hjälpte henne var hon duktig på engelska, men det var precis som att hon bara använde en bråkdel av sin kapacitet. Så fort jag vände ryggen till började hon klottra i stället, eller prata med bänkgrannen. En gång försvann hon ur klassrummet, men det var jag beredd på, så jag hämtade in henne. Så någon ADHD vet jag inte om det är…” Jag log milt och sade att hon just gjort en alldeles utmärkt beskrivning av hur en begåvad flicka med ADHD kunde förväntas bete sig, som hämtat ur skolboken. Då tittade hon förvånat på mig. Jag behärskade mig, men inom mig var jag helt förtvivlad. Jag visste så väl vad min dotter behövde, och det var inga stora krav vi ställde, men vi kunde inte få dessa människor att förstå det. Vi var så maktlösa.

Jag hjälpte min dotter med skolarbetet varje kväll, och läraren i NO som var mycket otrevlig mot oss, gjorde i alla fall sitt jobb i klassrummet. Han gav vår dotter läroboken i NO med instuderingsuppgifter till. Detta älskade vår dotter, särskilt biologin. Hon kunde själv ta fram läroboken vi hade hemma på kvällarna och vi gick igenom mycket mer än hon hade i läxa. Det visar hennes lust att lära, bara förutsättningarna är de rätta. När vi inte fick ordentlig information från skolan fick vi gissa oss till vad hon skulle plugga på. Det hände att vi ägnade en hel kväll åt fel avsnitt i matte. Hon kom helt enkelt inte ihåg.

I maj var vi så trötta på att bråka med skolan för att få hjälp att vi anmälde dem till skolverket. Då bytte de attityd och blev inställsamma i stället för tvivlande, men det faktiska resultatet blev inte bättre.

I juni var det så dags för utredning. Vår dotter hade klarat läsåret med betyg i alla ämnen utom idrott, tillsammans med en lyckad praoperiod stärkte detta hennes självförtroende. Hon deltog villigt i utredningen. Teamet som gjorde utredningen var mycket skickliga. De kom fram till att vår dotter har ADHD, och att hon följaktligen har stort behov av hjälp med struktur i sitt liv och i skolarbetet. De kom också fram till att med rätt stöd borde skolan inte vara något problem för henne, eftersom hon är begåvad. De konstaterade också, att orsaken till att hon hade mått så dåligt var att tillvaron i skolan var så illa anpassad till hennes behov, att det var en helt adekvat reaktion att må dåligt när tillvaron är så knölig som den är när man har ADHD.

När skolan fick sin presentation av utredningen inför skolstarten i augusti var både rektor, biträdande rektor, psykologen och mentorn där. Rektor hade redan kört sitt vanliga mantra om att det inte behövdes någon utredning för att man skulle få den hjälp man behövde i skolan, men när presentationen av utredning var klar såg hon faktiskt tagen ut. Hon frågade vilka krav resultatmässigt som det var rimligt att kräva av vår dotter, med en hänvisning till att skola och föräldrar hade olika åsikter om den saken. Läkaren gav ett suveränt svar: ”Det handlar inte om att ställa krav på flickan utan om att ställa krav på er i skolan. Det är ni som ska förse flickan med det stöd hon behöver för att klara skolan, sedan får vi se hur mycket hon kan prestera, men med hennes begåvning borde det vara en hel del. Intellektuellt sätt är hon normalbegåvad, i den övre delen av området, så intellektuellt ska uppgifterna vara på den nivån. När det gäller struktur och organisation ligger hon mycket lågt. Därför ska hennes uppgifter vara på en låg nivå organisatoriskt.” Sedan sade inte rektorn mer på det mötet.

Redan nästa dag hade vi möte i skolan om vilket stöd vår dotter skulle få. Det stödet låg på en annan nivå än vad de hade velat åstadkomma tidigare. Jag höll inne med kommentaren att det tydligen visst var skillnad på vilken hjälp man kunde få med diagnos och vad man kunde få utan. Självklart skulle vi få läroböcker hemma, och all information om skolarbetet skulle mejlas av mentorn en gång i veckan. Hon fick ett individuellt mentorssamtal en gång i veckan och några timmar i veckan med en kunnig speciallärare. Hon skulle också få uppgifter som är anpassade till hennes förutsättningar.

I stort sett har det blivit så. I vissa ämnen har klassen haft ständiga lärarbyten, så i de ämnena har det inte gått att få i gång fungerande rutiner. I vissa ämnen har lärarna varit okunniga, men de har lärt sig efterhand.

Just nu fungerar livet för vår dotter, och vi gläds. Jag är glad över hur det är, jag är lika glad över att jag är lärare och att jag lärde mig så mycket om neuropsykiatriska diagnoser. Utan de kunskaperna och mina kunskaper om skolan vet jag inte om vi hade klarat det. Jag hoppas att vår strid med skolan kommer andra elever med likartade problem tillgodo.

Jag är otroligt stolt över min dotter, över hennes fighting spirit, över hennes vilja att sköta skolan och lära sig saker. Jag tycker att hon är fantastisk som inte har blivit knäckt under de tidigare åren utan orkar komma igen. Jag vill sluta med att citera henne. Detta sade hon i höstas, när hon hade fått en NO-uppgift som hon inte klarade av, eftersom den var för komplicerad strukturellt. Hon hade tagit hem den för att göra den färdig, men det gick inte hemma heller. Jag läste uppgiften och konstaterade att den verkligen inte passade henne. Då tittade hon på mig och log lite: ”Nej, för hade den gjort det skulle jag redan ha gjort den.”

För så är det. De ungdomar som inte gör sina uppgifter har ofta en orsak till det, men skolan är inte alltid så bra på att upptäcka den orsaken utan skyller det hellre på lättja, ovilja eller psykologiska problem som familjen eller tonårsdepressioner.